Jag avslutade just ett samtal med min gode vän Stefan från det neutrala landet. Vilken otrolig lyckokänsla som sprider sig när en får återse en kär, gammal vän. Om ens bara via skype. Känslan blommar först ut i magen för att sen sprida sig i kroppen, via tårna, för att till sist spricka upp i ett leende. Ett leende som får en att se ut som en leende fåne.
Det är egentligen rätt konstigt. Vi träffades i januari 2008 och idag är alltså dagen vi för första gången använde skype för att kommunicera med varandra. Visserligen har vi ju setts, han besökte det kalla landet i januari 2009. Men tänk. Det är ju fucking över ett år sen!
Annars har vår kontakt bestått av FB-inboxar. Så kan ju en också hålla kontakt. Men jag föredrar nog skype. Förstås väntar jag på framtidens skypeversion när folk kan röra vid varandra!
Till hösten ska vi skypa så mycket att det inte är klokt. Jag ska sitta där bakom min skärm i Firenze och knapra cantuccini och sörpla vin santo, så får du vifta åt mig med dannebrogen och berätta om dina äventyr i Köpis.
SvaraRaderaDet låter som en förträfflig plan!
SvaraRadera