Feber, thé och menskoppar

Usch, vad det suger att vara sjuk. Halsen kænns som om den blivit skrubbad med sandpappaer och jag ær rætt sæker på att jag har haft feber. (dock har vi ingen termometer hær i huset, så det ær inget jag har fått bekræftat.)

Igår fick jag ett mejl med frågor angående menskoppar. Som jag har skrivit tidigare, så har jag inførskaffat en menskopp. Igår prøvade jag den før førsta gången. Jag upptæckte att jag verkligen ær en nybørjare, eftersom det var ett helvete att få ut den førsta gången. Men pålæst som jag ær, så vet jag också att det tar typ två-tre mensperioder før de flesta att vænja sig att ha en menskopp.

Så efter att ha kæmpat nærmare 15 min. med att få ut koppen, så kommer jag glad men trøtt ut från badrummet igår.

Jag:

- Shit, va jobbigt att få ut den dær menskoppen!

Partnern:

- Hmm...

Jag:

- Om det ær så hær svårt att få ut en liten menskopp, så fattar jag inte folk som føder barn! Jag menar, hur går det till?

Partnern:

- Hmm...!

Jag:

- Men jag veeet ju att det kan ta ett tag att bli van med att anvænda menskopp, men jag ska verkligen ge det en chans bla bla bla...

Partnern:

- HMM!

Jag:

- Du verkar inte så intresserad av min menskopp?

Partnern:

- Nej.

Jag kan ju inte begæra att partnern ska kænna lika stor entusiasm infør menskoppen som jag gør, han har ju trots allt ingen egen kroppslig erfarenhet av mens. Så dærfør kommer jag nog att skriva av mig erfarenheter och annat stuff angående menskoppar hær på bloggen. (nær partnern blir alltf'ør utråkad av att høra allt tjafs om menskoppar hit och menskoppar dit.)

Nu ska jag fortsætta med att dricka tusen liter thé. Det ær gott, hoppas det också gør gott før min sjuka kropp.